Historia kulturväxter

Morot:

Moroten har en lång historia som kulturväxt. Den har sitt ursprung i Asien. Morot odlades i medelhavsområdet redan för 2000 år sedan. Odlingen nådde Nordeuropa under medeltiden, med klosterväsendet.

Den ursprungliga asiatiska varianten var från början starkt violett. Den kom till Europa via Spanien och efter det sattes en mer intensivförädling av grödan igång. Fram till 1500-talet var den violett, purpur, röd eller svart. Under 1600-talet kom en blekgul mutation fram och under 1700-talet fick holländarna fram den orange morot som är vanlig idag. Morot förekommer i vild form i Sverige.

Palsternacka:

Palsternacka odlades redan i antikens Grekland. I Sverige omtalas den på 1500-talet, men tycks ha odlats långt tidigare, och var under medeltiden och renässansen betydligt mer populär som grönsak än idag. Palsternackan tillhör samma familj som moroten och har selekterats från vildpalsternackan. Någon gång under medeltiden får man fram de långa koniska rötterna. Innan dess var rötterna ofta klotrunda eller greniga. Det är en av våra härdigaste rotfrukter, som dessutom blir betydligt sötare efter ordentlig frost. Övervintrad palsternacka innehåller tre gånger mer sockerarter än den som skördas på hösten. Palsternacka förekommer vilt i Sverige.

Rödbeta:

Rödbetan är en av medlemmarna i familjen mållväxter, precis som mangold. Den har sitt ursprung i den vildväxande strandbetan. Från början odlades rötterna för bladens skull,  som mangold. På 200-talet uppträder den vita och den röda betan i Italien. Romarna spred den över Europa varför den under medeltiden kallades romersk beta. Romarna odlade rödbeta för att utvinna sockret. Tvåhundra år senare utvecklades sockerbeta och foderbeta, som snabbt fick stor betydelse i lantbruket som föda åt djuren. 

Rädisa:

Korsblommig växt. Det är okänt var rädisan ursprungligen kommer ifrån, troligen är den en förädling av rättikan. Den har länge odlats som kulturväxt i Asien. I Europa verkar romarna ha känt till växten. På 1500-talet kom rädisan till Nordeuropa och den har odlats i Sverige sedan 1600-talet. Den blev emellertid inte vanlig som kulturväxt i Sverige förrän på 1800-talet. Det var först på 1700-talet som den rädisa vi är vana vid såg dagens ljus.

Lök:

Lökväxter är nu en egen familj, Alliaceae, från att tidigare ha tillhört familjen Liljeväxter, Liliaceae. De arter vi odlar som matlök är av släktet Allium (starkt luktande).
Löken var en av de första växterna som blev kulturväxter, blev odlad. Den har sitt ursprung i centrala Asien och har länge varit en av de viktigaste grödorna i stora delar av världen. I Kina odlades lök redan för 3000 år sedan. Det var i det forntida Egypten som de milda matlökarna vi är vana vid utvecklades.
I Norden började lök odlas allmänt först under medeltiden och fick snart stor betydelse som mat, krydda och medicin. 

Rova:

Rovan är en av de äldsta odlade rotfrukterna på våra breddgrader. Den var vanlig redan på bronsåldern, både här hos oss och runt om i Europa och de centrala och västra delarna av Asien.
Rovan och majrova tillhör samma art och skillnaden mellan dem är mycket små, troligen betyder majrova från början ”tidig rova”. Rovor var basföda åt både människor och djur. Majrovan, som är lite sötare åts mer i finare kretsar. Romarna åt rovor med honung på. De varianter av rova som odlas här kommer norr och österifrån.


Kålrot:

Kålroten, utomlands kallad ”swede” eller ”swedish turnip”, är inte en svensk grönsak från början. Men den odlades mycket här under 1700- och 1800-talet som föda åt både människor och djur då den är mycket näringsrik. Den omnämns i skrift 1620 som kålrot men redan på 1500-talet som vit rotkål. Den härstammar från norra Europa, troligen Schweiz, och passar bra i nordiskt klimat. Den är korsning mellan kål och rova (B. rapa), men de tillhör inte samma släkt. 


Kål:

Kålväxterna tillhör de korsblommigas familj och finns i mängder av varianter. Men ursprunget anses ändå vara en enda art. En vildväxande bladkål, som förekommer på syd- och västeuropas stränder. Dess närmaste nu odlade släkting är grönkålen. De äldsta beläggen för kålodling kommer från centraleuropa och yngre stenålder. Flera kålarter odlades av kelterna under förromersk tid. Romarna kände till flera arter, bland annat vitkål och blomkål. Hos den romerska överklassen åts främst de späda kålskotten, och den utväxta kålen betraktades främst som det enkla folkets mat. I Sverige blev vitkål och rödkål allmänt kända under medeltiden, medan blomkål omtalas första gången på 1600-talet och blev vanlig på 1700-talet. Brysselkål omtalas första gången omkring 1800. Men kål kan ha odlats här redan på Vikingatiden.


Tomat:

Tomaten härstammar från västra Sydamerika och nyttjades av Inkafolket och det finns belägg för att tomat har odlats i Mexiko sedan år 7000 f.Kr. Till Norden kom tomaten på 1600-talet, men det var först mot slutet av 1700-talet som den blev allmänt känd. I Europa trodde många i början att tomaten var giftig och den odlades främst för prydnad. Man trodde också att tomat var ett afrodisakium och den kallades bland annat för ”pommed'amour” (franska för ”kärleksäpple”). I Italien, där man tog sig an tomaten när den kom till Europa kallas den för ”pomo doro” (guldäpple).

Den största tomaten som finns beskriven vägde 3,52 kg och odlades av Gordon Graham 1987 i Edmond, Oklahoma, enligt Guiness rekordbok. Den största tomat vi odlat fram här på Kinnekullefrö var på 740 gram, av sorten Aunt Rubys German Green.

Tomater bör inte förvaras i kylskåp då de tappar smak och konsistens. Bättre är att förvara dem på en köksbänk.

Chili/paprika:

Paprika och chili är fleråriga och tillhör samma familj som potatis, tomat och tobak. Paprikasläktet Capsicum omfattar ett tjugotal arter och kommer från Sydamerika där de odlats mycket länge. Släktet Capsicum har fått sitt namn från grekiskans "kapto" som betyder att "det biter".
Dessa arter har sitt ursprung i en enda växt i bergen i centrala Bolivia. 7000 f.kr var den spridd över hela Sydamerika och odlades i stor skala.
Det tvistas om ifall det var Columbus som förde chili till Europa eller om den kom från Asien där den odlats länge. Den kan ha kommit till Europa långt tidigare från Mellanöstern. Fynd i ruinerna efter ett nunnekloster i Lund, visar att det fanns chilipeppar i Sverige redan på 1200-talet. Den mildare paprikan kom hit senare och fick sitt namn i Ungern 1569.

Paprikor kan vara gröna, röda, orange, gula och mer ovanligt, vita, regnbågsfärgade (mellan olika mognadsstadier) och lila, beroende på när de odlas och den specifika sorten. Gröna paprikor är ofta mindre söta och något bittrare än de röda, gula eller orange. Mogna paprikors smak kan även variera beroende på växtförhållanden och hur de har förvarats och behandlats efter skörden. De sötaste paprikorna tillåts mogna fullt på plantan i fullt solsken, medan frukter som skördats gröna och som låtits eftermogna i förvaring är mindre söta.

Styrkan hos chili kommer från ämnet capsaisin, som mäts i Scoville-grader. Allt ifrån de mildaste på några hundratal enheter till de starkaste på över 2 miljoner Scoville.

Bönor:

Trädgårdsbönan har sitt ursprung i Sydamerika, där den odlats i minst 8000 år. Troligen härstammar den från en vildväxande baljväxt. Olika arter av bönor har odlats i Asien i flera tusen år.
Bönan kom till Europa i början av 1500-talet som klättrande prydnadsväxt. Först på 1820-talet fanns lågväxande bönor i handeln, trots att Nordamerikas indianer odlat låga bönor hundratals år tidigare.
Bönornas baljor var gröna och ofta violettfläckiga ända fram till 1830 då den första gula vaxbönan kom.
Bönor, liksom andra baljväxter, fångar upp och tar ner luftens kväve genom att de lever i symbios med vissa kvävesamlande organismer i jorden, som får kolhydrater i utbyte. Tack vare detta kan man odla baljväxter på kvävefattigare jordar och baljväxterna fungerar som gröngödsling av jorden.

Ärtor:

Trädgårdsärten är en mycket gammal kulturväxt och ursprunget är osäkert. De äldsta fynden av ärtor kommer ifrån gränsen mellan Burma och Thailand och är från 9750 f.Kr. Flera mångtusenåriga fynd har gjorts både i Europa, främre Asien och Kina. Dessa ärter var hårda och skalades som nötter. Vid arkeologiska utgrävningar i kung Priamos palats i Troja har man funnit en jättelik kruka med mer än 180 kilo ärter som hållit sig helt intakta under 3000 års lagring.
Efter att ha odlats och selekterats i flera tusen år förbättrades ärten och på 1500-talet uppträder den första gröna spritärten. Grönaärter blev basmat i hela Europa. Senare kom även den ännu sötare märgärten. Sockerärten, där hela baljan kan ätas p.g.a. den är trådfri, omnämns första gången 1536. Men troligen har kineserna odlat sockerärter långt tidigare. 

Ärtor, liksom andra baljväxter, fångar upp och tar ner luftens kvävegenom att de lever i symbios med vissa kvävesamlande organismer i jorden, som får kolhydrater i utbyte. Tack vare detta kan man odla baljväxter på kvävefattigare jordar och baljväxterna fungerar som gröngödsling av jorden. Att baljväxter gör jorden mera fruktsam, utnyttjade både greker och romare för flera tusen år sedan i stor omfattning.

Sallat:

Sallat är en korgblommig växt som odlats i tusentals år. Ursprungligen kommer den från trakterna kring Eufrat och Tigris och har selekterats fram från ogräset Taggsallad ca 10000 år f.kr. Perser, egypter och greker odlade sallat innan vår tideräknings början. Egypterna offrade sallat till guden Min och de ansåg att sallaten var ett afrodisiakum. Grekerna använde sallat som insomningsmedel. Det var romarna som började kultivera salladen och fick fram cos-sallat och sedan sprida den över sitt rike. Columbus förde den till Amerika. Under medeltiden kom huvudsallat fram.

Gurkväxter:

Ursprungslandet för vår vanliga gurka antas vara Indien, där gurka odlats sedan 5000 år tillbaka i tiden. Antagligen fanns gurkan i Egypten för 1000 år sedan. I ett bibelavsnitt där Moses anförde uttåget ur Egypten framgår att Egypterna kände till gurka. Israelerna tog med den till Mellanöstern varifrån den sedan spreds till Europa. För Sveriges del finns belägg för att gurka såtts i Hertig Karls trädgårdar vid Nyköpingshus 1598.

Vintersquash är en annan art än sommarsquash (undantag finns) och kallas så för att den går att lagra länge över vintern, till och med flera år för vissa sorter. Den uppfattas som en ny grönsak för många. Men under slutet av 1800-talet fanns det flera sorter i handeln i Sverige. Av någon anledning försvann de flesta efter första världskriget och glömdes bort.
I vårt klimat där vi måste kunna lagra grönsakerna över vintern, borde vintersquash vara en självklarhet. 

Squash och pumpa är ettåriga slingerväxter från Mellanamerika. Deras ursprung är oklart och någon vildväxande släkting som kan vara förfader har inte hittats. Dessutom har de olika arterna och sorterna utvecklats till synes oberoende av varann i olika områden och kulturer.
Den tidigaste squashen var liten och bitter och det var troligen bara de protein- och mineralrika fröna som användes. Men redan för 9000 år sedan odlades squash och pumpa som påminner om de vi har idag. De har alltsedan dess haft stor betydelse som basföda hos indianerna i syd-, mellan- och nordamerika. Tillsammans med bönor och majs bildar squashen det som kallas ”tre systrar”. Det var ett odlingssystem som vissa indianer använde. Majsen var basen som odlades i kvadrater, majsen fungerade som stöd åt de klättrande bönorna vilka i sin tur förde ner kväve till majsens rot. Squashen odlades runt om kvadraten för att hindra ogräs.
Europeerna som kom till Amerika tog med sig squashen hit, men här mottogs den med svalt intresse i början. Här fanns redan en sorts pumpa, troligen kalebass, som odlats i romarriket och under medeltiden. Först på 1800-talet sågs squash som människoföda. Med ett undantag. Italienarna, som fastnade för de snabbväxande och milda squashvarianterna, hade för 300 år sedan fått fram sin Zucchini. Men det var via USA, som den i större omfattning kom till det övriga Europa kring förra sekelskiftet. Tillsammans med ett stort antal andra sorter, både för sommar- och vinterbruk.