Svenska gråärtor

På Kinnekullefrö är vi mest av allt glada och stolta över våra odlingar av gamla svenska ärtsorter. Alla är inte gråärt, men gråärten har en intressant historia och få vet nog om vilken betydelse den haft för människor och djur i här i Sverige.

Gråärt är den ärta som odlades i Sverige innan gula och gröna ärtor tog över. Gråärten finns dokumenterad för första gången av Linnés lärjunge Pehr Kalm, som beskrev den på sin resa 1742. Men den har betydligt äldre ursprung än så. Rättviksärten sägs ha ätits av Gustav Vasa. Baljväxter har varit basföda för människor ihop med spannmål och rovor i flera tusen år. Baljväxter, framförallt ärtor, gav viktiga näringsämnen, vitaminer och proteiner när kött var en lyxvara.

Gråärten odlades över hela Sverige och mängder av lokala varianter uppkom. Ärtorna fanns i små och stora varianter, höga plantor och låga plantor, sockerärter och spritärter. Den åts på många olika sätt. I Rättvik maldes den ibland till mjöl och man bakade ”artbullä”, i Skåne kokades den sönder och åts med fläsk, i Bohuslän kokade man och åt den med mjölk. Den har också varit ett viktigt foder till djuren.

Under lantbrukets rationalisering försvann denna fantastiska ärta, nästan i alla fall. Vi ville bli ett modernt land och mekaniserade jordbruket, började använda konstgödsel och köpte in djurfoder i form av soja från andra sidan jorden. Gråärten ansågs omodern.
Det är mycket tack vare POM, Programmet för Odlad Mångfald, som bl.a gråärten åter ökar i odling. Förhoppningen är att den ska spridas över landet igen och utgöra en viktig del i vår livsmedelsbas.

Det är enkelt att odla gråärt i mindre skala – det är en tålig växt som klarar av även dåligt väder. Fröna sätts på våren,med 10 till 15 centimeters mellanrum. När de börjar växa behöver de någon form av stöd, exempelvis hönsnät eller snören som de kan klättra på. Färgprakten är fantastisk med dess färggranna blommor och gula, gröna eller lila baljor.

Vissa äts som sockerärter medan andra äts som spritärtor eller torkas för att kokas på vintern, då påminner de mycket som kikärtor.