Historia kulturväxter

Baljväxter:

Trädgårdsbönan kommer från i Sydamerika, där den odlats i minst 8000 år. Trädgårdsbönan härstammar från vildväxande baljväxter och vilda släktingar finns kvar i Brasilien och Argentina .Olika arter av bönor har odlats i Asien i flera tusen år. Bönan kom till Europa i början av 1500-talet som klättrande prydnadsväxt. Först på 1820-talet fanns lågväxande bönor i handeln, trots att urinvånarna i Amerika odlat låga bönor hundratals år tidigare. Bönornas baljor var gröna och violettfläckiga och användes mest som torkade bönor som kokades. På 1830-taletkom den första gula vaxbönan.

Bondbönan är lika gammal, men den kommer från östra medelhavsområdet eller Mellanöstern. Den vilda släktingen har frön små som en lillfingernagel. Bondbönan är egentligen ingen böna utan tillhör vickersläktet. Bondbönan, eller åkerbönan, har hittats i egyptiska gravar och i arkeologiska fynd i Troja. Den odlades av greker och romare och spreds till Kina via sidenvägen.

Av linser har man gjort 11 000 år gamla fynd i Grekland. Man är idag ganska säkra på att linser var en viktig del i kosten och hade en viktig roll för stadsstaterna i antikens Grekland. Att odling av linser har varit i vanlig i Sverige är mer okänt. Mer specifikt har det i århundraden varit vanligt med linsodling på Gotland. Fram till slutet av 1800- talet hade var och varannan gård på Gotland en linsodling. Någon, eller en blandning, av de lokala linssorter som odlades har bevarats och kallas idag för Gotlandslins.

Trädgårdsärten är en mycket gammal kulturväxt och ursprunget är osäkert. De äldsta fynden av ärtor kommer från gränsen mellan Burma och Thailand och är från 9750 f.Kr. Flera mångtusenåriga fynd har gjorts både i Europa, främre Asien och Kina. Dessa ärter var hårda och skalades som nötter. Vid arkeologiska utgrävningar i kung Priamos palats i Troja har man funnit en jättelik kruka med mer än 180 kilo ärter som hållit sig helt intakta under 3000 års lagring. Efter att ha odlats och selekterats i flera tusen år förbättrades ärten och på 1500-talet uppträder den första gröna spritärten. Gröna ärter blev en del av basfödan i hela Europa. Senare kom även den ännu sötare märgärten. Sockerärter, där hela baljan kan ätas p.g.a. den är trådfri, omnämns första gången 1536. Men troligen har kineserna odlat sockerärter långt tidigare.

De ärtor som finns idag som är mest lik de ursprungliga ärtorna är gråärten. Gråärt, liksom bondbönor, har odlats i Sverige sedan yngre stenåldern. Gråärt är den ärta som odlades i Sverige innan gula och gröna ärtor tog över. Gråärten finns dokumenterad för första gången av Linnés lärjunge Pehr Kalm, som beskrev den på sin resa 1742. Men den har betydligt äldre ursprung än så. Rättviksärten sägs ha ätits av Gustav Vasa, det kan såklart ha varit någon annan lokal gråärtssort. Men visst var det gråärtssoppa som Erik XIV åt när han blev förgiftad. Baljväxter har varit basföda för människor ihop med spannmål och rovor i flera tusen år. 

Potatisväxter:

Tomaten kommer från Sydamerika där vilda släktingar fortfarande finns. Både inkafolket och aztekerna odlade och åt tomat. Det var framförallt aztekerna som förädlade och fick fram tomaten så som vi känner den idag. De odlade en stor variation av sorter i alla möjliga färger, storlekar och former. Dom kallade frukten för Xitomatl varifrån den fått det namn vi använder idag. Tomaten togs till Europa av spanjorerna på 1500-talet. Den användes här som en prydnadsväxt som ansågs vara giftig. Italienarna var de som tog till sig frukten snabbast och dom kallade den för gyllene äpplen ”Pomodoro”. Sakta men säkert spred sig bruket att odla och äta tomat över Europa och namnet ”Pomodoro” förvreds på något sätt till ”Pomme d´amore”, kärleksäpple och många trodde att tomaten fungerade som afrodisiakum. Till Sverige kom den första gången på 1600-talet, men blev allmänt känd först på 1800-talet och allmänt odlad på 1900-talet med kommersiella odlingar i handelsträdgårdar på 1940-talet. 

Paprika och chili är fleråriga, men odlas som ettåriga här, och tillhör samma familj som potatis, tomat och tobak. Paprikasläktet Capsicum kommer från Sydamerika där de odlats i tusentalsår. Släktet består av 20-tal arter som härstammar från vilda släktingar. Redan 7000 f.Kr. odlades Capsicum i hela Sydamerika. Columbus har länge ansetts vara den som förde chili till Europa, men idag tror man att den kom från Asien där den odlats länge. Den kan ha kommit till Europa långt tidigare från Mellanöstern. Fynd från ruinerna av ett nunnekloster från 1200-talet i Lund visar att de odlade chili. Den mildare paprikan kom troligen hit senare men fanns i Europa på 1500-talet.

Potatisen kommer från Sydamerika där vilda släktingar till vår odlade potatis fortfarande växer. I Sydamerika har potatisen varit stapelföda i minst 8000 år. De ursprungliga knölarna var giftiga men antagligen har man selekterat bort giftet ur knölarna. Spanjorerna tog med sig potatisen till Europa på 1530- talet. Men här i Europa togs den inte emot välvilligt. Den ansågs vara giftig och kallades för ”djävulsört”. En Schweizisk botaniker menade att potatisen kunde ge spetälska och otyglad sexualdrift, vilket ju inte låter som en bra kombination. Odlingen av potatis spreds ändå då den odlades som prydnadsväxt hos adeln. Först på 1700- talet började potatisen att odlas som föda. 

Potatisen kom till Sverige någon gång under 1600- talet och Olof Rudbeck odlade potatis i Botaniska trädgården i Uppsala 1658, han kallade den då för ”Peruviansk nattskatta”. 1724 började Jonas Alströmer att odla potatis för mat i Alingsås. Han kallade dem för "jordpärer". Men det dröjde ändå till senare delen av 1700- talet innan potatisen fick sitt genomslag som föda då man från statligt håll delade ut sättpotatis och andra stöd till bönder för att få igång odlingen. Att Eva Ekeblad hade kommit på hur man kunde göra potatismjöl, som man sedan kunde göra potatisbrännvin av, gjorde också att knölen blev populär att odla. 

När potatisen blev vanlig i odling i Sverige kallades sorterna bara för rödskalig eller vitskalig, men snart uppkom flera lokala sorter och vid mitten av 1800- talet fanns det massor av lokala lantsorter. Sorterna hade då inga namn utan kallades ibland för jordpärer eller jordäpplen eller det västgötska ”noler”, ”toler” eller ”knoler”. Många gånger namngavs de efter hur de såg ut eller vad de användes till. Ordet potatis kommer från spanskans ”patata”. Eftersom potatispesten hade härjat över Europa så började man förädla fram nya sorter och 1875 fick man fram Magnum Bonum i England genom en korsning mellan Early rose och Patersons Victoria. Denna sort kom att ta över nästan all potatisodling i Sverige och de gamla lantsorterna konkurrerades ut. Magnum Bonum har sedan legat till grund för framtagandet av flertalet nya sorter.

Gurkväxter:

Ursprungslandet för vår vanliga gurka antas vara Indien och troligen härstammar den odlade gurkan från en oätlig vild art som växer på Himalaya. De äldsta fynden är 10 000 år gamla. Antagligen fanns gurkan i Egypten för 1000 år sedan. I ett bibelavsnitt där Mosesanförde uttåget ur Egypten framgår att Egypterna kände tillgurka. Israelerna tog med den till Mellanöstern varifrån den sedan spreds till Europa. Efter romarrikets fall försvann gurkan från Europa och kom inte tillbaka förrän på 1500-talet. För Sveriges del finns belägg för att gurka odlades i Hertig Karlsträdgårdar vid Nyköpingshus 1598.

Squash och pumpa är ettåriga slingerväxter från Mellanamerika. Deras ursprung är oklart och någon vildväxande släkting som kan vara förfader har inte hittats. Dessutom har de olika arterna och sorterna utvecklats till synes oberoende av varann i olika områden och kulturer. Den första sorten av squash som åts var bitter och antagligen så var det fröna man åt. Fynd visar på att man odlade och åt frukter som liknar de vi har idag redan för 9000 år sedan. Squash har sedan dess varit basföda i Sydamerika. När squashen kom till Europa togs den emot med skepsis och det var inte förrän på 1800-talet som den slog igenom som mat. Förutom i Italien som redan för 300 år sedan fick fram vad som kallas för Zucchini. I Europa har man sedan romarriket odlat kalebass. I frökataloger från 1800-talet så kan man se att det fanns ett flertal olika sorter på marknaden här i Sverige och antagligen så odlades det ganska mycket squash fram till första världskriget då man av någon anledning slutade. 

Melonen kommer från Persien och har odlats i Asien i tusentals år. Den spreds via Mellanöstern till Europa och Afrika och att romarna åt melon vet man eftersom meloner förekommer i romersk konst. Romarna spred frukten över Europa och efter romarrikets fall verkar odlingen av melon ha försvunnit i större delen av Europa, men i Frankrike fortsatte man att odla den och på 1400-talet blev den åter populär och spreds igen. Man tror att Columbus förde melonen med sig till Amerika.

I Sverige finns ett antal så kallade västeråsgurkor bevarade. Västeråsgurka är inte en sort utan ett slags samlingsnamn på gurkor som odlas för att läggas in som saltgurka. Den typen av gurka odlas på friland och passar bra i vårt klimat för att konserveras som saltgurka inför vintern. Att det kallas för just västeråsgurka beror på att man odlade mycket gurka i staden från 1700- talet då trädgårdsmästare Bohnsack startade gurkodling i slottsträdgården i Västerås. Odlingen spred sig över staden och inlagda gurkor blev en försäljningssuccé. Man använde hästgödsel från stadens hästar för att alstra värme i varmbänkar och för att gurkorna skulle få mycket näring. Gurkodlingarna i Västerås dog ut i början av 1900- talet. 

Olika bladväxter:

Den vanliga sallaten är en korgblommig växt som odlats i tusentals år. Ursprungligen kommer den från trakterna kring Eufrat och Tigris och har selekterats fram från ogräset Taggsallat ca 10 000 år f.Kr. Perser, egypter och greker odlade sallat innan vår tideräknings början. Egypterna offrade sallat till guden Min och de ansåg att sallaten var ett afrodisiakum. Grekerna använde sallat som insomningsmedel. Det var romarna som började kultivera sallaten och fick fram cossallat och sedan sprida den över sitt rike. Columbus förde den till Amerika. Under medeltiden kom huvudsallat fram.

Även spenat har sitt ursprung från området mellan Eufrat och Tigris men dess vildväxande ursprungsväxt har man inte hittat. Perserna kultiverade växten och från dem spreds spenaten österut till Kina. Morerna förde med sig spenaten till Europa på 1100-talet och sakta spreds den uppåt för att nå Skandinavien på 1600-talet.

Trädgårdsmållan har kultiverats från vildväxande strandväxter runtom Medelhavet och odlades i länderna där innan spenaten kom och konkurrerade ut mållan. Här i Sverige verkar vi ha odlat trädgårdsmållan länge och det tog längre tid här för spenaten att konkurrera ut trädgårdsmålla. Både spenat och trädgårdsmålla är mållväxter och de vilda formerna av mållor ses idag som ett ogräs, men alla är ätbara.

Rabarber kommer ursprungligen från Kina där läkerabarber, vars rötter användes som läkemedel, använts i tusentals år. Ryktet om dess medicinska effekter gjorde att växten spreds via sidenvägen till Europa. Växten var eftertraktad för medicin här på medeltiden ända fram till 1700-talet. Matrabarbern, som är en annan sort, dyker upp i England på 1700-talet och sprids vidare över Europa. Från början åt man bladen, vilket inte är nyttigt, som användes ungefär som grönkål. Stjälkarna började användas först i samband med sockrets genombrott på 1800-talet och framförallt när sockret blev billigare efter att vi började odla sockerbetor här.

Lökväxter:

Lök har odlats i över 5000 år och har sitt ursprung från Asien. Den lök som odlades var skarp och den milda löken som vi använder idag utvecklades i Egypten. Namnet Allium härstammar från keltiskan och betyder ”kraftig lukt”. Purjolöken är förädlad från den vilda kajplöken och har odlats länge. Romarna spred odlingen av purjolök över Europa. Vitlöken är lika gammal i odling som matlöken. Vitlök har i tusentals år används för medicinska egenskaper och verkar ha varit omgärdad av myter överallt där den odlats. Vitlök hittades i Tutankhamons grav, vitlök finns omnämnd i både gamla testamentet och toran. Nostradamus föreslog vitlök som botemedel mot pesten. Man tror att vitlök odlades av vikingarna i Norden, men odlingarna verkar ha avtagit under medeltiden.

Det finns idag bevarat ganska många svenska kulturarvssorter av lök, främst så kallad potatislök. Potatislöken är den matlök som odlats längst i Norden, ända sedan vikingatiden. Dock slutade potatislöken inte att odlas förrän en bit in på 1900-talet då gul lök konkurrerade ut den. Potatislöken är en schalottenlök och tillhör aggregatum-gruppen. Potatislök var en sådan gröda som man tog med sig utsäde av när man flyttade, precis som ärtor och bönor. Innan man kände till potatis kallades den för Johannislök, knipplök, Jakobslök, krasslök med mera. 

Rotfrukter:

Moroten har en lång historia som kulturväxt. Den har sitt ursprung i Asien. Morot odlades i medelhavsområdet redan för 2000 år sedan. Odlingen nådde Nordeuropa under medeltiden med klosterväsendet. Den ursprungliga asiatiska varianten var från början lila. Den kom till Europa via Spanien och efter det sattes en mer intensiv förädling av grödan igång. Fram till 1500-talet var den violett, purpur, röd eller svart. Under 1600-talet kom en blekgul mutation fram och under 1700-talet fick holländarna fram den orangea morot som idag är vad som odlas och som det finns ett flertal sorter av. 

Palsternacka odlades redan i antikens Grekland. I Sverige omtalas den på1500-talet, men tycks ha odlats långt tidigare, och var under medeltiden och renässansen betydligt mer populär som grönsak än idag. Palsternackan tillhör samma familj som moroten och har selekterats från vildpalsternackan. Någon gång under medeltiden får man fram de långa koniska rötterna. Innan dess var rötterna ofta klotrunda eller greniga. 

Rödbetan är en av medlemmarna i familjen mållväxter, precis som mangold. Den har sitt ursprung i den vildväxande strandbetan. Från början odlades rötterna för bladens skull. På 200-talet uppträder den vita och den röda betan i Italien. Romarna spred den över Europa varför den under medeltiden kallades romersk beta. Romarna odlade rödbeta för att utvinna sockret. Tvåhundra år senare utvecklades sockerbeta och foderbeta, som snabbt fick stor betydelse i lantbruket som föda åt djuren.

Kålväxter:

Alla olika typer av kål har sitt ursprung från en vild bladkål som växer längs Sydeuropas kuster och de varianter vi odlar idag är mutationer av denna. Grönkålen är närmast den vilda ursprungskålen och den kål som har odlats längst av människor. Även här i Skandinavien har bladkål odlats mycket länge, troligen redan innan vikingatiden, och är den äldsta grönsaksväxten i området även om den bladkål som odlades då skiljer sig från den vi odlar idag. Bladkålen som odlades först var mer lik dagens foderkål och den krusbladiga varianten av grönkål kom betydligt senare. Fynd har gjorts i gravar från antikens Egypten som tyder på att grönkål var en viktig gröda där.

Broccolin har sitt ursprung i Italien och odlades och spreds av romarna. Den kallades för ”Jupiters fem fingrar” av bönderna. Men den blev inte allmänt odlad i övriga Europa förrän på 1500- talet. Blomkålen anses vara en vidareutveckling av broccolin och finns omnämnd i text från 1100- talet i Syrien. Den blev mer allmänt odlad i Europa först på 1700- talet. De första sorterna var färgrika i olika kulörer och den vita varianten som totalt dominerar idag kom först på 1800- talet.

Brysselkålen, eller rosenkål, kommer från Belgien och är den yngsta av kålvarianterna då den kom till på 1300- talet.

När, var och hur huvudkålen (vitkål, spetskål, rödkål och savoykål) uppstod vet man inte. Huvudkål odlades mycket redan av romarna som också spred den över Europa, framförallt under Julius Cesars tid. Huvudkål kan ha odlats redan under vikingatiden i norden. Odlingen av huvudkål minskade under den tidiga medeltiden efter romarrikets fall. När Djingis Kahn erövrade stora delar av Östeuropa tog han med sig det asiatiska bruket att syra kål vilket gjorde att odling av huvudkål åter spred sig över Europa för att göra surkål. Surkål (en konserveringsmetod där kålen fermenteras) blev viktig för framförallt den fattigare delen av befolkning för att få i sig vitaminer under vintern. I Asien var det andra typer av kål som odlades för fermentering, främst bladkål, och huvudkålen gick i motsatt riktning när européerna spred den till sina kolonier senare.

På den afrikanska kontinenten har man länge odlat olika typer av grön bladkål, där odlar man plantorna som perenna och det finns många lokala varianter.

Kål har i alla kulturer sedan 4000 år tillbaka, möjligen med undantag för den amerikanska kontinenten då kål kom dit med européerna först på 1500- talet, varit en viktig gröda. Aristoteles menade att kål var bra mot baksmälla, senatorn Cato menade att det var tack vare kålen som Rom klarade sig utan läkare i sexhundra år. Man har länge förstått att kålen innehåller nyttiga ämnen som vi behöver.

I Sverige har vi som sagt odlat kålväxter sedan urminnes tider i vad man kallade för kålgårdar, idag säger vi kanske potatisland. Flera lokala sorter av olika typer av kål har funnits men när bruket att köpa frön istället för att odla dem själv slog igenom med trädgårdsodlingens framväxt på 1800- talet så försvann flera av de lokala sorterna. Framförallt verkar vi ha odlat vitkål här. I de tidiga frökatalogerna som kom under andra halvan av 1800-talet finns det frön till flera sorter med lokala namn att köpa. Det var sorter som ”Enköping”, ”Gästrikland”, ”Vesternorrland”, ”Säfstaholm” och, faktiskt, ”Kinnekulle”. Alla dessa sorter försvann sakta men säkert och de som fanns kvar längst i kataloger var Vesternorrland och Säfstaholm som förekom i kataloger ända fram till 1950- talet. Kännetecknande för de svenska sorterna var att det var enormt stora huvuden på dem. Idag finns endast Säfstaholm kvar. Men även den var försvunnen länge då den slutade att odlas på 1950- talet. Trädgårdsmästarna ansåg att bladen var för löst knutna på huvudena och hemmaodlingarna blev färre. Men i slutet av 1990- talet hittades fröer av Säfstaholm på Vavilovinstitutet i St Petersburg. Det visade sig att några sovjetiska forskare hade tagit med sig frön från Sverige 1952. De hade uppförökats 1971 och man lyckades få liv några frön så nu finns Säfstaholm bevarad.

Rovan är en av de äldsta odlade rotfrukterna på våra breddgrader. Den var vanlig redan på bronsåldern, både här hos oss och runt om i Europa och de centrala och västra delarna av Asien. Rovan och majrova tillhör samma art och skillnaden mellan dem är mycket små, troligen betyder majrova från början ”tidig rova”. Rovor var basföda åt både människor och djur. Majrovan, som är lite sötare åts mer i finare kretsar. Romarna åt rovor med honung på. De varianter av rova som odlas här kommer norr och österifrån. Rovor har även odlats för dess oljerika frön. Rovor har varit stapelfödaför människor i tusentals år och är idag något bortglömd då den minskade i odling efter potatisens ankomst.

Kålroten, utomlands kallad ”swede” eller ”swedish turnip”, odlades mycket här under 1700- och 1800-talet som föda åt både människor och djur då den är mycket näringsrik och har fått sitt engelska namn från att den odlas så mycket av svenskar. Den omnämns i skriften ”Prodromus” år 1620 av den schweiziske botanikern Gaspard Bauhin som kålrot, därför har många haft teorier om att den kommer från Schweiz. Men redan på1500-talet finns kålroten omnämnd som ”Hwit kåålroot” och kallades från början ”rotkål”. Den är korsning mellan rova och kål och är troligen en spontan korsning som skett vid fröodling. Inget vet exakt var den kommer ifrån och hur den uppstod. Det engelska namnet kommer av att kålroten odlades mycket i Sverige och att svenskarna som emigrerade tog med sig frön av den till sina nya länder. I USA kallas kålrot för ”Rutabage” som kommer från det västgötska namnet på roten, ”rotabagge”. Både rova och kålrot är tillhör kålsläktet.

Gräsväxter:

Spannmål: Gräsväxter var det allra första människan domesticerade för omkring10-12 000 år sedan från vilda släktingar. Det skedde i området mellan Tiger och Eufrat. Det finns tecken på att Emmer kan ha använts så långt tillbaka som för 17 000 år sedan, men då var det inte en domesticerad växt. Olika gräsväxter har fått olika stor betydelse på olika platser runt om i världen, man har odlat det som har fungerat bäst att odla där man är.

I Sverige har olika spannmålstyper odlats mer eller mindre under historien. Brödbakning blev vanligt först efter kontakter med romarna på 200- talet. Innan dess gjordes gröt av det odlade spannmålet. Råg är det sädesslag som odlats mest historiskt, vilket det var fram till mitten av 1800- talet då de nya jordbruksmetoderna gjorde det möjligt att börja odla vete. Korn har också odlats mycket genom historien. Havre började odlas i större skala först under 1700- talet då man odlade det på jordar som inte var lämpade för råg eller korn. Havre exporterades mycket till England och på grund av inkomsten man kunde få via exporten började den så småningom att odlas på de finare jordarna. Havre var en viktig gröda för människor men framförallt för hästarna som började användas inom jordbruket på 1800- talet och man samodlade ofta havre och gråärt där havren gav stöd åt ärtorna och båda blev djurfoder.

Vetet började inte att odlas i någon större skala förrän efter 1850-talet, det har förekommit perioder under historien då vete har odlats men det har varit ovanligt som basföda. Att vetet blev populärt beror på att det rådde spannmålsbrist i Sverige och man var tvungna att importera. Vetet var billigast att importera och när folk fick smak för vetebröd slog det igenom. Innan dess var vetebröd en lyxvara för finare folk. Efter 1850- talet mer än fyrdubblades odlingen av vete.

Majs: Majsens ursprung antas vara området södra Mexiko, Guatemala och Honduras. Vilken den odlade majsens vilda släkting var är omtvistat bland forskare och man vet inte med säkerhet. Men den tillhör släktet teosinte och kommer från någon växt inom det släktet. Majs är alltså en gräsväxt. De äldsta fynden av odlad majs är 8000 år gamla, men troligen har majsen odlats betydligt längre än så. Majsen spreds över hela Amerika när den väl började odlas och har sedan dess varit den viktigaste grödan på hela kontinenten. 

När Columbus gjorde sina resor till Amerika så skrev han att det fanns runt 300 sorter av majs. Då var Columbus bara på en ytterst liten del av Amerika. Hur många sorter som verkligen fanns och har funnits vet man inte. Det brukar sägas att Columbus tog majsen till Europa och att portugiserna tog den vidare till den afrikanska kontinenten när man koloniserade landområden där. Men vissa forskare hävdar att majsen odlades som stapelföda i vissa afrikanska områden långt innan portugiserna kom, hur den då kom dit vet man inte.